Bloggflytt... igen...

http://sandigarosen.bloggplatsen.se/

Need I say more?

Tack för hjälpen!

Med facit i hand känner jag att jag är relativt trygg här men en del av besöksstatistiken bekymrar mig. Så det blir nog en flytt till ännu en ny blogg snart. Har hittat en där man kan låsa valda inlägg precis som jag ville. Då kommer heller inte min anonymitet vara lika viktig vilket känns rätt befriande.

Återkommer med ny adress och hur ni går tillväga för att få lösenordet till låsta inlägg.

Tack tack!

Behöver er hjälp!

Försökte just skapa en ny blogg som skulle vara lösenordsskyddad men Blogspot verkar tycka att det ska vara så krångligt som möjligt att göra. Att lösenordsskydda vissa inlägg vore guld värt men jag får väl hoppas att min anonyma blogg förblir sådan och att jag vågar skriva öppet. Försöker då och då hålla koll på besöksstatistiken här också så att jag har någon sorts garanti över att den inte spridits utan min vetskap. Jag hoppas nämligen att ni har lagt märke till att jag inte skriver ut mitt fullständiga namn här och att jag aldrig nämner var eller med vad jag jobbar. Adresser är också uteslutna och de flesta personer anges med smeknamn. Allt detta är av säkerhetsskäl för att man inte ska kunna leta sig hit. Foton förekommer. Då dessa inte kan kopplas ihop med mitt namn för enstaka främlingar som snubblar förbi så känns det helt okej. Nu vill jag även poängtera detta för er då jag hoppas att ni respekterar detta och inte publicerar denna adress åt alla håll och kanter. Exempelvis på Facebook som syrran gjorde. Länken låg tack och lov bara uppe i 15 minuter innan jag hann se den och få henne att radera den. Det här är min blogg där jag har valt mina läsare (more or less). Det är viktigt för mig att det här fortsätter att vara min frizon.

Nu är det dessutom så mycket som pågår att jag verkligen behöver få ventilera. Jag ska tänka lite på om jag vågar ventilera detta här eller om jag ska skaffa ännu en blogg som lösenordsskyddas. Och jag tänkte att ni kunde hjälpa mig med detta. Om alla som läser detta kunde skriva sitt namn i kommentarfältet här nedan så att jag vet vilka ni är. Och ännu viktigare - att det överensstämmer med besöksstatistiken här. Det skulle hjälpa mig en hel del i detta beslut.

Tack på förhand!

Så var det dessa grabbar igen!

Jag gav det en chans till. Dejtandet alltså.
Mötte upp Dolly på Söder i onsdags och vi hade ett uppdrag. Försöka hitta gentlemän.
Vi funderade mycket på om de ser ut på ett visst sätt. Spanade i krogmörkret. Han? Nej.
Den då? Nej. Eller? Kanske? Och då kom han. Den där vackra, ståtliga saken. Honom ska vi ha! Sagt och gjort. Jag och Dolly mös när jag och M bytte nummer. Log mot varandra och tänkte att ja, det finns kanske en liten chans att hitta bra karlar än i denna värld. Innan hade vi stått och spekulerat om det kunde vara så att jag faktiskt uppfyllt min kvot av bra killar. Som att man får ett gäng att välja på men om du tröttnar på dem så slutar de dyka upp en dag. Lite karma kan vi kalla det. Om det är så är det orättvis karma. De kan ju inte dyka upp när jag är ung och inte är redo för dem.

Hur som haver drog jag och Dolly vidare till Kellys där jag (för att göra en lång historia kort) tog mig an ytterligare två telefonnummer. Och jag ska vara ärlig här. Den ena killens nummer tog jag mest för att slippa hans jävla tjat. Jag blev efter ett tag väldigt less på hans desperation och kommentarer som "Vi klickar ju verkligen. Jag känner att vi har något här." Ett tag var jag på vippen att säga att "Ja, jag har märkt att du har klickat med mig men jag känner inte nödvändigtvis att det är ömsesidigt" men jag knep igen.
Den andra stackars killen rackade jag ner på ganska hårt. Tjatade nog ganska mycket om hans ålder eftersom att han är 85:a. Faktiskt så var jag så pass åldersfixerad att jag inte förstår att han orkade med mig. Men det gjorde han. Och sen skedde något väldigt spännande. Vi klickade. Han såg en sida av mig som han tyckte var så galet charmig att han kramade om mig och sedan började dansa runt med mig. Ja, ni kan ju säkert tänka er hur detta såg ut. Där stod vi och snurrade runt i en helt egen värld på Kellys med helt opassande hårdrocksmusik i bakgrunden. Och just där och då kände jag mig extremt förtjust i honom.

Dagen efter, dvs igår, var tankarna dock mest hos M som jag träffade först. Då han enbart var i Stockholm på semester med sin mor och skulle stanna tills på söndag undrade jag lite hur jag skulle göra med honom. Var det värt att träffas? Han skickade mig ett sms där han skrev att han gärna spenderade söndagen med mig eftersom att hans mor åker hem tidigt på morgonen medan han skulle åka på eftermiddagen. Dessutom ville han gärna ses om kvällarna tills dess också om det gick för sig. Hmm, ok. Efter en hel dags velande mötte jag upp honom i Slussen vid elva på kvällen och vi satte oss på Eken.

Vi hinner knappt sätta oss ner förrän en nisse vill ta kort på oss för att vi ser "sååå söta ut ihop"... Vi ställer upp på en bild även om vi skrattar väldigt mycket åt att den här killen på fullaste allvar tar kort på oss för eget bruk för att vi gjorde honom glada. Vi sitter och pratar om allt mellan himmel och jord och har väldigt trevligt. Killen med kameran smygfotar oss plötsligt och vi tittar förvånat på honom som förklarar att han inte kunde låta bli för att vi såg så vackra ut. Så går han loss med kameran igen efter att föst ihop oss lite närmare varandra och M slänger fram sitt visitkort för att han blev så förtjust i fotona att han ville ha dessa mailade till sig. Personligen ansåg jag att det var dåliga bilder på mig. Det var ett svartvitt när vi inte var beredda som var fint men i övrigt var jag rätt missnöjd. Men men...
Sen kom det. Allt gick så jävla bra och sen kommer vi in på samtalsämnet flickvänner. Och det visar sig att han har haft "ett långt förhållande på ett och ett halvt år" och jag blev genast extremt skeptisk. Och eftersom att jag är jag kunde jag inte låta bli att visa det heller. Han är ändå 30 år! För mig är det helt otroligt att inte ha haft mer än ett förhållande som varar i över ett år. Så vi pratade en hel del om det och det är då han påstår att man kan vara både en gentleman och player i samma person. Varför tror killar det? Jag blir så trött. Att hålla upp en dörrjävel är inte att vara en gentleman - det är fan common sense! Hur som haver frös jag väl lite till is efter det. Sen är det hemdags. Tunnelbanan har såklart slutat gå (helvete!) och vi sätter oss i en taxi som ska ta honom till hotellet och mig hem. Och det är då han gör det fatala misstaget att kyssa mig. Och jag säger att jaha, där kom playern fram och tillägger "Just so you know. You are still going to the hotel and I am going home alone!" Han säger sig köpa det men när han ser sitt hotell så kommer gnället. "Oh, no. That's my hotel. How about your place?" Och då kan jag inte längre hålla mig och säger "Dream on, honey!" Jag får ett sms där han ber mig höra av mig när jag är hemma säkert och att han hoppas att jag har tid att träffa honom idag och att han haft det enormt trevligt.
Jag själv somnar i fosterställning i soffan besviken över att vi förmodligen inte alls kommer att gå till Gondolen på söndag som vi talat om. Somnar med en känsla av hopplöshet.
Gentlemännen tycks vara utrotade...

Rädsla

Åter i sängen. Gömmer mig för kylan.
Var till jobbet en sväng för att läsa mail och lämna in papper på sjukskrivning.
Passade på att luncha med Madde och Titti också.

Har kommit på hur rädd jag är för allt. Hur jag fokuserar på var jag inte vill hamna, hur jag inte vill bli, hur jag inte vill känna. Istället för tvärtom. Och så står jag bara still på min lilla plats och undrar hur det här kommer att gå. Om jag aldrig vågar gå åt ett visst håll för att jag ser vad som möjligen kan gå fel och det övervinner längtan efter att det faktiskt kan bli rätt också.
Jag tycker att det är ironiskt med tanke på hur folk beskriver mig.
Men det är klart... Folk ser vad de vill se och att jag är modig i det lilla och obetydliga tycks ge en uppfattning av att hela jag är ett stort rytande lejon som tar risker till höger och vänster.
Men jag är en typisk middle of the road-tjej. Jag trivs bäst i harmoni och så försiktiga svängar som möjligt. Dessvärre tycks det inte vara menat att jag ska leva så. Skarpa svängar är till för roliga saker. Något som betyder något för nuet men ingenting i det långa loppet mer än att jag njutit av livet.

Jag kan inte förklara det här och jag förstår inte ens att jag försöker.
All denna rädsla handlar nog om ett invant mönster. Jag observerar människor. Jag studerar och gräver så djupt jag bara kan. Jag analyserar. Ser folks styrkor och svagheter och blir alltid lika rädd för att hamna i just deras svaghet. Och det kan handla om allt.
Om att fastna i en relation där någon behandlar mig illa och inte ta mig ur.
Att dra på mig ett missbruk.
Att förlita mig så fruktansvärt på en partner att jag står fullkomligt handlingsförlamad när denne säger stopp.
Att förälska mig djupt och förlora denne till sjukdom och död.
Att förlita på att någon annan försörjer mig och deklarerar åt mig för att sedan stå med ett enda virrvarr av papper som jag inte förstår mig på.
Att tro att min kärlek för en partner är så bestående och allsmäktig att jag inte tänker på pensionssparande och egen ekonomi.
Att byta ut min moral och mina principer för att de inte matchar min kärleks.

Jag är helt enkelt livrädd för att inte vara självständig.
För att andra ska behöva ta hand om mig.

Det är inga obefogade rädslor. Det här pågår överallt. Bakom dessa "misstag" jag anser att folk begår finns det underbara människor. Kärleksfulla, intelligenta människor.
Jag vill ha ett självständighetsvaccin som ska räcka livet ut. Vill ta till alla försäkringar som går för att säkra trygghet för mig och eventuell familj så ingen av oss kan hamna i beroendeställning.
Och jag vill ta mig fan inte vara mammaledig utan att min karl pensionssparar åt mig.

Varför bemödar jag mig ens om att bekymra mig om dessa saker nu? Det är ju så fruktansvärt inaktuellt och ändå är det som om det vore här och nu det gäller.
Bara lite förvirrad, jag.

Dagbok

Jag öppnade min gamla dagbok nyss. Det var drygt sex år sedan jag skrev i den.
Kände att det var dags nu att rensa ur all gegga som finns här inom mig och sätta det på pränt.
Saker jag inte nämner här. Jag slutade skriva dagbok när tryggheten äntrat mitt liv i form av Fredrik. Min senaste notering i den var om min och Fredriks första alla hjärtans dag. Jag älskade nog den mannen från dag 1.
Det finns inget noterat om hur mycket jag älskade honom. Ändå minns jag. Å andra sidan kan man hitta den kärleken i ord på min gamla blogg. Jag undviker dock det. Började böla bara av det lilla jag skrivit i min gamla dagbok.

Så galet mycket som har hänt de senaste sex åren. Och så galet lite. Konstaterade att jag haft två pojkvänner under dessa sex år. Två stycken. Varför känns det som fler? Hmm...
Man kan i alla fall konstatera att jag har ett betydligt bättre jobb nu. Fler tragiska händelser både bakom mig och i antågande. Jag har samma vänner som förr och några till. Kärleken till min syster har växt från "idoldyrkan" till "allt för min syster och ingenting utan henne." Den enda personen jag verkligen anser mig beroende utav. Jag har en schysstare lägenhet. Och den största skillnaden av dem alla måste vara... hur jag har valt bort drama. I den mån jag faktiskt kan påverka förstås. Jag orkar inte nämna en enda kille i min dagbok för ingen utöver mina två ex-pojkvänner är värd att nämnas där. I mitt liv, i min dagbok. Jag tycker förstås att det är rätt synd men å andra sidan fick jag ju skryta om min bedrift av att ha varit singel i nästan ett helt år nu. Jo, det är sant. Bara några veckor kvar. Månadsskiftet denna månad helt enkelt.

Nu bör jag sova. Men hjärnan rusar. Precis som den alltid gör på söndagkvällar/nätter. Och jag har inte tagit min sömntablett. Tänkte testa skiten för första gången ikväll men som ni märker drar jag mig för det. Jag har legat med huvudvärk halva dagen för att jag inte ville blanda något med mina nya sömnpiller. Men när det väl kommer till kritan vill jag uppenbarligen inte använda dessa heller. Kanske inte så konstigt att man är lite skruvad.

Nej, nu ska jag ta mig ett piller.
Sjukt läskigt!

Inte nu... men snart...

Egentligen tänkte jag skriva om den perfekta mannen. Enligt mig då förstås.
Men så såg jag vad klockan var och... ja, alltså. Perfektion är ju inget man skapar bara sådär på några minuter. Inte ens jag ;)

Så den perfekta mannen får vänta. Precis som jag väntar på honom, haha.Ni får njuta av lite fina bilder istället.

Lite allvar

Det finns något jag tänkt på ett tag som jag skulle vilja ta upp med er.
Er omtanke kring situationen jag befinner mig i just nu.
En liten sak jag vill be er att tänka på.

För en tid sedan hade jag nämligen en konversation med en manlig bekant. Han var stressad över att våren var på väg och att han behövde köpa vårjacka. Jag skämtade lite om att jag önskade att jag hade samma sorts bekymmer varpå han bad om ursäkt för vad han kände. Det här är dessutom en kille som inte vet några detaljer utan bara har en sorts översikt. Först förstod jag inte alls vad han bad om ursäkt för sedan insåg jag att han jämförde sina bekymmer med mina. Och med facit i hand hade jag aldrig uttryckt mig som jag gjorde eftersom att det var som bäddat för hans helt onödiga ursäkt. Jag sa förstås till honom att han inte skulle be om ursäkt och att jag också var stressad över saker som skulle inhandlas. Men hur som fick det mig att fundera lite.

Är ni fler som känner såhär? Att ni inte kan klaga på saker i era liv till just mig för att ni vet vad jag går igenom för tillfället? För ni FÅR INTE känna så! Jag behöver er! Jag behöver få ta del av era liv precis som vanligt. Jag vill att ni ska klaga på era män som jag vet att ni egentligen älskar, på era barn som ger er huvudvärk fast att jag vet att dem är er största och vackraste bedrift i livet, på den där jävla tölpen på jobbet som ni ändå står ut med, idioten till chef, kärleken som aldrig kommer... You name it!
Ni behöver ånga ut och jag behöver veta.
Jag har fortfarande tid och ork att lyssna. Det är viktigt för mig att ni förstår det. Som att inte jag har liknande bekymmer? Klart jag har! Tyvärr försvinner inte dessa när allvarligare saker dyker upp :S Det är inte sant att alla vardagliga bekymmer känns triviala bara för att man helt plötsligt kanske har mer akuta saker att ta tag i. Det är någorlunda sant att man kanske får ett annat perspektiv på vissa saker. Exempelvis uppskattar jag en vanlig dag extremt mycket just nu. I den vanliga dagen kan det ingå att höra av en vän som måste få gnälla av sig lite.

Jag vet inte... Det kanske inte ens är aktuellt. Ni kanske inte alls känner såhär och då har jag tur.
Jag vill bara försäkra mig om att ni vet att ni är viktiga för mig. Och att jag faktiskt uppskattar att vara den/en av de ni vänder er till när ni behöver spy galla eller prata av er.
Och så vill jag tillägga... Min familj är stor. För i min familj inkluderar jag mina vänner. Ser ni hur lyckligt lottad jag är? Jag har ju er!

Prosit

Hej hej!

Prosit här. Jag har gått och blivit tokförkyld.
Tyckte tydligen inte att jag hade tillräckligt att ta itu med så jag drog på mig ett virus också.
Det dummaste är att jag är relativt pigg ändå. I huvudet. Inte i kroppen. Men det är inte läge för att jobba. Malin på jobbet vill ha mig borta så att jag inte smittar :)
Nu ska jag bara se till att bli frisk så att jag kan ha den där inflyttningsfesten på lördag.
Och så ska jag och syrran på Bounce på fredag. Jag ger inte upp - det ska bli av!

Ett stort tack till Harding som kom med mat och glass till mig igår.
You are my hero!

www

Yay! Interrrrrrrnet!
Får vi se när jag har tid att uppdatera bara.
Har fortfarande en del att göra i nya lyan.
För att inte tala om allt annat runtomkring som ska fixas med.

Men nu tittar jag på Medium.
Sen är det sovdags. C ya!